Svenske tilstander: Kapitalet, överheten och alla andra

Professor i samfunnsvitenskapelig vitenskapsteori Peter Sohlberg (bilde) omtaler Göran Therborns Kapitalet, överheten och alle vi andra (foto: Arkiv Forlag/Eli Smeplass) 

När det i Norge talas om ”svenske tilstander” syftas vanligen på social oro, gängkriminalitet, ”utanförskapsområden” och problem kopplat till invandring. Ett sådant fokus missar helt de mer grundläggande samhällsförändringar som ägt rum i Sverige under de fyra senaste decennierna. Det är dessa strukturella förhållanden som står i fokus för Göran Therborns bok Kapitalet, överheten och alla andra.

Det kan sägas att boken markerar en återkomst till Sverige av Therborn som är professor emeritus i sociologi vid universitetet i Cambridge. Therborn som framför allt varit internationellt verksam representerar ett modernt marxistiskt perspektiv och publicerade redan på mitten av 1960-talet boken En ny vänster. Några andra tidiga böcker på liknande teman i Therborns mycket omfattande produktion är Vad är bra värderingar värda (1973) och Klasstrukturen i Sverige 1930-1980: arbete, kapital, stat och patriarkat (1981). Utan att överge sin radikala position har Therborn i sin senare produktion haft ett mer globalt och makrohistoriskt perspektiv, som t.ex. i The World: a Beginners Guide (2011) och Cities of Power (2017).

Nu är Therborn tillbaka på hemmaplan med boken om Kapitalet och överheten. Boken publiceras inom ramen för ett projekt ”Klass i Sverige”, lett av Therborn och inom ramen för tankesmedjan Katalys, vilken beskriver sig självt som ett fackligt idéinstitut, med koppling till den svenska fackföreningsrörelsen. I projektet ”Klass i Sverige” deltar ett stort antal forskare och förutom Therborns bok ingår där ett antal andra volymer i en skriftserie med fokus på klassperspektiv.

Revitaliserar klassperspektivet

Therborns skrift, såväl som de andra publikationerna på Katalys, innebär en revitalisering av klassperspektivet i svensk samhällsdebatt och sociologi, där detta perspektiv med få undantag varit frånvarande under längre tid.

Det är intressant att denna renässans sker i ett utomakademiskt forum. Det är också intressant att någon form av systematiskt historiematerialistiskt perspektiv i hög grad saknats i svensk sociologi de senaste decennierna. Ett sådant perspektiv vilket var vanligt fram till 1970 talet har sedan dess trängts undan av diverse idealistiska perspektiv (en gång i tiden ett skällsord) betonande mer solipsistiska konstruktioner och identiteter, och där text och diskurs blivit mer centralt än egendomsförhållanden och klasstruktur.

Tankeväckande är att denna förskjutning från materialism till idealism inom akademisk sociologi i tiden sammanfaller med det sociala och ekonomiska systemskifte som Therborn identifierar på 1980-talet med en vändning från en slags svensk folkhemskapitalism till en mer internationell och spekulativ finanskapitalism.

Att Therborn deltar i ett kritiskt ifrågasättande projekt med tydlig önskan att bidra till förändring gör inte värdet av hans sakliga argumentation mindre. En argumentation där han tagit fram och presenterar omfattande empiri och statistik över den svenska samhällsutvecklingen i ett historiskt perspektiv. Framför allt förmår Therborn att sätta denna statistik i ett sammanhängande strukturellt perspektiv.

Däremot råder en polemisk och retorisk ton i delar av argumentationen som snarast vänder sig till de redan sympatiserande och ibland blir rent sluggeraktig. Måhända är Therborn inspirerad av den fräna Strindbergska tonen, gott och väl drygt hundra år tidigare, i uppgörelsen med etablissemanget och en svensk arrogant och självtillräcklig överhet (han nämner Strindberg i förbigående i några passager). Denna retoriska ton genomsyrar dock inte texten men dyker upp någon gång och då som en slags «verfremdungseffekt». Avsiktligt från Therborns sida eller inte, väcker den läsaren till liv då och då till en insikt om att detta är en text som inte bara på ett traditionellt deskriptivt och förklarande plan vill beskriva och förklara ett historiskt skeende. Den vill också förändra.

Klassamhället i ett historiskt perspektiv

Boken är indelad i fem huvudkapitel: ”Vad betyder klass och klassamhälle”; ”Motreformationen: Hur Sverige vände”; Klasserna idag; Uppe och nere: ”Skilda liv i klassamhället” och slutligen ”Den historiska vändningen och den kommande kampen mellan kapital och arbete”. Kortfattat kan sägas att boken huvudsakligen innehåller: en teoretisk argumentation för relevansen av klassanalys, en ”uppdatering” av den svenska klasstrukturen baserad på operationalisering i termer av yrkesgrupper, en empirisk genomgång av betydelsen av klassperspektiv för förståelse av den ökande ojämlikheten i Sverige, en skildring av en grundläggande förändring av Sverige på 1980-talet, en historisk översikt över den svenska utvecklingen från upphävandet av ständerna i riksdagen (adel, präster, borgare och bönder), över till en industribaserad folkhemskapitalism transformerad till en spekulativ globaliserad finanskapitalism.

Therborn säger att han med boken vill ge en bild av det svenska klassamhället i ett historiskt perspektiv och även en bild av varför utvecklingen i Sverige vände från 1980-talet. En vändpunkt som han skildrar som en motreformation, vilken drivs av finanskapital och borgerlighet, framsläppt av en socialdemokratisk elit och som lett till en galopperande ojämlikhet och drastiskt ökande förmögenhetskoncentration.

Therborn säger också att han vill skapa en medvetenhet om nya förutsättningar för kampen mellan kapital och arbete. I själva denna motsättning finns en kontinuitet, men Therborn beskriver arbetarrörelsens maktresurser i termer som måste ses som statiska i förhållande till kapitalets flexibla och dynamiska maktresurser. Denna obalans i maktresurser mellan kapital och arbete färgar också Therborns dystra extrapoleringar av utvecklingen.

Ökande klassklyftor, tilltagande korruption och förmögenhetskoncentration

Boken innehåller en mängd intressanta och viktiga historiska detaljer, empiri, observationer, slutsatser och kopplingar vilket naturligtvis och tyvärr gör det omöjligt att göra rättvisa i en kort text som denna.

Här fungerar Therborn som samtidshistoriker när han skildrar den privata bolagiseringen av folkhemmet, snabbt ökande klassklyftor, en ökande ojämlikhet, institutionalisering av en ny och karriärpräglad politikerroll med kopplingar mellan den politiska och ekonomiska/finansiella eliten, tilltagande korruption och framför allt en förmögenhetskoncentration, vilken sedan 1980-talet gör att Sverige intar en föga smickrande position jämsides med länder som Sydafrika, Brasilien och USA.

Upprepningen av alla dessa negativa aspekter hos utvecklingen kunde tyckas som en tendentiös litania, men Therborn visar dels genom övertygande empiri och dels genom en teoretiskt sammanhållen analys på ett övertygande sätt rimligheten i denna beskrivning.

Intressant är att denna massiva förändring av Sverige som Therborn skildrar sedan 1980-talets folkhemskapitalism inte riktigt motsvaras av de mer beskedliga förändringarna av klasstrukturen operationaliserad på basis av yrkesgrupper (se nedan). Det är istället andra strukturella faktorer som är betydelsefulla för den motreformation Therborn beskriver i fylliga drag.

Klasstillhörighet som den primära faktorn

I bokens första kapitel diskuteras begreppen klass och klassamhälle. Klass handlar om ”en stor grupp människor med likartad ekonomisk ställning, likartade livsmöjligheter och likartade ekonomiska-sociala intressen” (sid 22).

Grundläggande för klassamhällets struktur är dess ojämlikhet och att skilda klasser har skilda livsmöjligheter och intressen. Therborn nämner också andra former av ojämlikhet som inte bara är (rent) klassrelaterade som ”patriarkat, sexism, rasism, religiös sekterism” (ibid). Det står emellertid helt klart av Therborns framställning att klasstillhörighet är en primär faktor och att andra ojämlikhetsfaktorer i regel är medierade av klasstrukturen.

Ser vi till klassbegreppets funktion framhåller Therborn två aspekter, dels som ett verktyg för att analysera och förstå ojämlikhet i dess olika former men också som en resurs för förändring av denna ojämlikhet. Från Therborns genomgång av tidigare svenska klassanalyser, där det senaste exemplet berör 1980-talet, blir det uppenbart att det är hög tid för en ”uppdatering” av svensk klassanalys.

Therborns klassavgränsning

Ser vi till Therborns mer specifika avgränsning av de olika klasserna antar han ett relativt pragmatiskt perspektiv. Han distanserar sitt kunskapsintresse från vad han betecknar som ”två andra, etablerade akademiska behandlingar av klass” (sid 24). Dels en riktning fokuserad på social mobilitet, med ett intresse för föräldrars klasstillhörighet som prediktionsfaktor för livschanser (han nämner här Eriksson & Goldthorpe The Constant Flux som exempel).

Den andra teoritraditionen Therborn avgränsar sig från är Pierre Bourdieus analys. Denna avgränsning handlar alltså om ett annat kunskapsintresse hos Therborn, med hans tydligare intresse för kapitalismens sociologi och dess förhållande till svenskt klassamhälle och inte om en allmän kritik.

Vilka är då de specifika klasser som Therborn identifierar och diskuterar?

Therborn identifierar två delar av borgerligheten, dels den nyrika och dels den gamla borgerligheten. Distinktionen dem emellan, med en arrogant och vulgär nyrik borgerlighet och en gammal diskret borgerlighet gynnad av ärvda pengar och med en ”känsla av ansvar och plikt” (sid 27) kunde för övrigt lika gärna vara skriven av Bourdieu.

En annan klass betecknas som ”medelklass och tjänstemän”, bestående av en liten grupp egenföretagare (i sin tur indelad i egenanställda och småföretagare) samt en större grupp av tjänstemän som löntagare. Dessa två huvudgrupper konstituerande medelklassen har enligt Therborn inte mycket gemensamt annat än medvetenheten om sin mellanposition.

Som en tredje huvudklass identifierar vad han kallar de ”skötsamma arbetarna” och som ”huvudfåran i svenska arbetarrörelse” (sid 31). ”De var klassmedvetna, yrkesstolta, kollektiva, men också präglade av den småborgerliga nykterhetsrörelsen” (ibid). Therborn menar att arbetarklassen har en egenskap som skiljer den från andra klasser, nämligen en kollektiv klassprägling. I dagens klassdiskussion talas ofta om det så kallade prekariatet som ett fenomen vilket problematiserar en ”konventionell klassanalys”- Therborn konstaterar att ett sådant alltid funnits i förhållande till arbetarklassen, i gamla termer betecknat som trasproletariat.

Den svenska motreformationen

Ett av de viktigaste bidragen i boken är kapitlet Motreformationen. Hur Sverige vände, som skildrar utvecklingen från ett hierarkiskt ståndssamhälle fram till 1800-talet och därefter allmän rösträtt, minskade löneklyftor och utökade medborgerliga och arbetsplatsrättigheter. Fram till en vändpunkt på 1980-talet med allt ökande klyftor därefter.

Therborn systematiserar bilden av denna vändpunkt i den svenska utvecklingen vilken han betecknar som en motreformation. Han avvisar en klichémässig förklaring till de ökande klyftorna i termer av nyliberalismens triumf och konstaterar att denna triumf i sin tur kräver sin förklaring.

Förklaringen finner Therborn på tre plan. En faktor är en avindustrialisering och slutet på den industrikapitalistiska eran, med dess påföljande försvagning av arbetarklassens kärna. Parallellt med detta uppkomsten av en ny form av finanskapitalism och entrepenörskap som underlättas av den elektroniska revolutionen.

För att tala i klassiska termer åtföljs denna förändring av produktivkrafterna enligt Therborn av en förändring i det politiska systemet. Han ger där socialdemokratin 1982–1991 en nyckelroll genom att den ”öppnade slussarna för finanskapitalet” (sid 44). Även om avsikten inte varit att åstadkomma en motreformation med kraftigt ökande ojämlikhet så blev konsekvensen denna.

En tredje faktor för att förstå den drastiska förändringen av Sverige ligger på ett ideologiskt plan och Therborn ger denna stor betydelse och talar rentav om ett ideologiskt hegemoniskifte. Det handlar här om att staten kommer att propagera för vad Therborn betecknar som ett borgerligt klassmedvetande. Det sker en förskjutning som innebär att medborgaridentiteten blir av mindre betydelse och istället hyllas entreprenören och den egna företagaren som hjälte.

Therborn visar på ett relativt detaljerat sätt hur denna ”entreprenörsideologi” också kommit att genomsyra utbildningssystemet på alla nivåer. Han summerar den ideologiska hegemonin på följande sätt: ”Den borgerliga klassindoktrineringens överhetsarrogans mot de 90 procent av oss som inte är och inte kommer att bli entreprenörer är typisk för fåväldets förstärkta maktanspråk” (sid 62).

Vad som ytterligare accentuerat situationen med kapitalets ekonomiska framgångar är (ytligt sett paradoxalt) en väl utbyggd välfärdsstat. Denna välfärdsstat då den öppnats för entreprenörer har gjort det möjligt för det privata kapitalet att ta över t.ex. skolor och verksamhet inom vård och omsorg. Therborn refererar statistik som visar att medianavkastningen 2015 på eget kapital inom dessa sektorer var 32 procent.

Klassanalysen som verktyg for att förstå förändringsprocesser

Klassanalysen ses av Therborn som ett kraftfullt verktyg för att förstå grundläggande förändringsprocesser. Therborn beskriver en historisk process i Sverige från 1800-talet och fram till 1980 talet som en tid av ökande jämlikhet och utvidgade medborgerliga och sociala rättigheter och därefter från 1980-talet en motreformation och ett stort skifte. Vad händer då mer specifikt med klasstrukturen under denna period?

Förändringar av klasstrukturen kan (åtminstone) ses från tre komplementära perspektiv. Vi har dels den överordnat strukturella sidan som handlar om förskjutningar på ett strukturellt makroplan, som t.ex. att ”År 1980 arbetade 60 procent av löntagarna för privat kapital. År 2017 67 procent” (sid 65). Vi har också en förskjutning från en folkhemskapitalism med tyngdpunkt i industriarbete till en spekulativ finanskapitalism som också gjort stora intrång i den offentliga sektorn.

Ett annat perspektiv för att studera förändringar är att se klasstrukturen som ”operationaliserad” på basis av yrkesgrupper i form av klasser eller klasskategorier. Therborn opererar mer specifikt i sin operationalisering med klasskategorierna: arbetarklass, medelklass/mellanskikt, småborgerlighet och borgarklass.

Vi kan då räkna med förändringar av sammansättningen av respektive klass, men också med kvantitativa förändringar i förhållandet mellan dessa klasser. Vid en jämförelse mellan klasstrukturen 1979 och 2017 kommer exempelvis lägre kontorstjänstemän att ”flyttas” från mellanskikten till arbetarklassen beroende på en minskande skillnad mellan kontor och verkstad.

En annan förändring inom klasskategorierna över tid är en väsentligt högre utbildningsnivå inom arbetarklassen. Vad gäller förhållandet mellan klasserna konstaterar Therborn exempelvis att, beroende på avindustrialiseringen, har gränsen mellan mellanskikt och arbetarklass blivit mer diffus. Frågan är om förändringen av klassernas relativa storlek mellan 1979 och 2017 egentligen kan förklara eller beskriva det omfattande systemskifte som Therborn skildrar med så fyllig empiri.

Borgarklassen är konstant (1 %) och småborgerligheten likaså (från 7–8 %). Arbetarklassen har minskat med 14-15% och i den inklusiva tolkningen, där lägre tjänstemän och kontorister ingår, omfattar den ungefär hälften (46 %) av dem som förvärvsarbetar. Som kommunicerande kärl har mellanskikten ökat med 14-15 % under samma tid. Ser vi till könens förhållande till klasstrukturen konstaterar Therborn att ”(k)vinnor är mer mellanskiktspräglade, män tydligare uppdelade i företagare och arbetare” (sid 69). Föga förvånande sektorsmässigt är kvinnor framför allt sysselsatta inom omsorg medan ”män bemannar det ekonomiska systemet (Ibid).

Therborn redovisar entydig statistik som visar på den starka klassbestämningen av en mängd levnadsfaktorer. Det handlar bl.a om livslängd, livskvalitet och hälsa och Therborn presenterar en innovativ empiriskt baserad graf över tre olika slags klassliv som på ett tydligt sätt illustrerar livsloppens klassmässighet (sid 95).

Den aritmetiska klassmodellen

Sammanfattningsvis är boken komplex och synnerligen innehållsrik. Den rymmer en säregen blandning av patos, energi, retorik (ibland lite väl vässad och romantiserande för den ”icke troende”) och framför allt gediget sociologiskt hantverk. Argumentationen vilar på god empirisk grund och Therborn har en solid teoretisk bas som gör att den omfattande empiri han redovisar har ett sammanhang och inte blir en atomistiskt listande av bakgrunds- och effektvariabler.

Samtidigt finns det sprickor i muren. En fundamental spricka har att göra med vad jag skulle vilja kalla för betydelsen av ”klassaritmetik” som en förståelse av den generella klasstrukturens dynamik. Basen för klassaritmetiken är att fastställa klassernas relativa storlek och förändringar i proportioner mellan dem för att bedöma styrke- och maktförhållanden samt dynamiska skeenden.

Dynamiken i denna form av operationalisering av klasstrukturen är inte särskilt stor. En något minskande arbetarklass (dock ungefär hälften av de sysselsatta) och en mer diffus skillnad mellan arbetarklass och mellanskikt.

Vilka är då maktresurserna (för att tala med Walter Korpi) som är förknippade med klasserna, och i detta sammanhang primärt arbetarklassen. Dessa resurser är enligt Therborn framför allt de kollektiva resurserna klassröstning och facklig organisering. Det är svårt att se hur dessa arbetarklassens maktresurser varit betydelsefulla, annat än som en passiv kapitulation för den extremt dynamiska och kraftfulla nedmontering av den svenska industribaserade folkhemskapitalismen som Therborn skildrar så väl.

Den svenska utvecklingens «path dependency»

Sprickorna i den relativt statiska aritmetiska klassmodellen släpper dock igenom en del annat ljus i Therborns analys. Han är alltför uppmärksam inför specifika ekonomiska och historiska processer för att fastna i en förenklad klassaritmetik. Han identifierar centrala aspekter i produktivkrafternas utveckling som ”postindustrialism” och digitalisering som centrala för vändpunkten i Sverige på 1980-talet.

Utan att Therborn själv använder uttrycket kan vidare sägas, åtminstone i en metaforisk mening, att det finns en slags ”path dependency” i den svenska utvecklingen. Industriella maktcentra, som t.ex. Wallenbergsfären utgjorde en god grund för etableringen av ett starkt och dynamiskt finansiellt kapital. Analogt har marknadsutsättningen (i regel motiverad av en obskyr och empiriskt oprövad tanke om valfrihet) och utförsäljningen av offentlig verksamhet självfallet gynnats av en tidigare stark och omfattande offentlig sektor till salu.

När Therborn skildrar dynamiken i den svenska samhällsutvecklingen räcker emellertid inte perspektivet med produktivkrafternas utveckling. En central faktor i hans modell är också den ledande socialdemokratins svek, med gruppen kring finansminister Kjell Olov Feldt, som på 1980-talet öppnade för kraftig kreditexpansion och fria kapitalrörelser samt borgerlighetens hegemoniska seger i synen på valfrihet, marknadsstyrning och entrepenörskap. En fråga som inte särskilt aktualiseras av Therborn är vilken autonomi en nationell regering har inför globala ekonomiska skeenden.

Det kommande klassamhället

Titeln på Therborns bok syftar inte bara på det förutvarande och samtida klassamhället, men även på det kommande. Vad säger han då om framtiden? Givet hans ontologiska förutsättning att mänsklig historia inte är bestämd i förväg, måste sägas att det är svårt att inte tolka Therborn tämligen negativt i synen på framtiden. Han använder i ett annat sammanhang metaforen ”gläntan i kapitalismen” (sid 41), syftande på arbetarrörelsens framgångar till tidigt 1980-tal med ekonomisk demokrati, jämställdhet och bättre arbetsvillkor.

När det gäller framtiden tycks Therborn inte ha samma tro på en glänta i kapitalismen utan här handlar det snarast om en dystopi. Motsättningen mellan kapital och arbete kvarstår, men han menar att den har förändrats, beroende på industriarbetets minskande betydelse. Motsättningen har förflyttats till större områden inom välfärdsstaten vilken kommit att präglas av new public management. Han identifierar ett antal tendenser som alla verkar i riktning mot en försvagning av arbetets ställning mot kapitalet. Det handlar om rationalisering och robotisering av mindre komplexa kontorsarbeten och lagerhantering, nya elektroniska kontrollmöjligheter av de anställda samt en degradering av yrkesprofessionerna.

Den maktförskjutning som ägt rum mellan kapital och arbete leder till Therborns något defensiva slutord om framtiden: ”utan en folklig mobilisering både utanför och inom det rådande politiska systemet har motståndet mot kapitalets tendens att återupprätta ett ståndssamhälle i modern form knappast någon chans” (sid 150).

Litteratur

Therborn, G. (2018). Kapitalet, överheten och alla vi andra: klassamhället i Sverige – det rådande och det kommande. Lund: Arkiv förlag.