Veien til kommunikativ handling

Jag tillhör 68-generationen som för sociologins del innebar uppbrott – och förhoppningar. En ideologisk strid utkämpades mellan borgerlig (positivistisk) sociologi och en marxistisk sådan. Mina formativa år präglades klart av denna strid med många intryck, som ofta var motstridande. I denna minnestext tecknar jag historien om hur Jürgen Habermas’ Theorie des Kommunikativen Handelns (1981) kom att forma min sociologiska ”livsvärld”. [1]

1968 kom jag som utbytesstudent till UC Santa Barbara. Mina förhoppningar om att överflyttas till Berkeley för att där läsa rättssociologi kastades om intet efter att ha deltagit i några kurser/seminarier med Aaron Cicourel, en markant professor som lockat till sig flera etnometodologer. Cicourel och hans krets önskade spränga sociologins nedärvda självförståelse: sociologiskt datamaterial var i deras ögon blott en manipulation, mer eller mindre elegant, med vad folk i gemen redan visste. I horisonten hägrade möjligheten att formulera nya grundförutsättningar för det sociala livets ”elementära” former.

Ett bekymmer för en svensk sociologistudent var etnometodologernas radikala likgiltighetstes: det spelade ingen roll om man undersökte prostituerade eller överklassen. Forskningen skulle uppmärksamma sense-making i det sociala livet: hur upprätthålla en social ordning under vitt skilda förhållanden. Det var ganska kul inledningsvis och man lärde sig försiktighet i att uttrycka sig. Men efter en tid kom frustrationen till ytan. Vad skulle alla observationerna om bl.a. turn-taking i konversationer egentligen leda till?

Sommaren 1970 satt jag i skuggan vid lagunen i Isla Vista (nedanför UCSB’s campus) och tragglade mig igenom Zur Logik der Sozialwissenschaften (ZLdS) av Jürgen Habermas (1967: 1970). [2] Omgiven av surfare och påtändna hippies kämpade jag med den snåriga tyska texten om Verstehen-problematiken genom tiderna. Habermas hade t.o.m. fått med ett litet stycke om etnometodologi, om Garfinkel och Cicourel, som i texten ramades in av utläggningar om Gadamer, Wittgenstein, Peter Winch och många andra. Jag fick perspektiv på etnometodologins forskningssträvanden, något som fick bestående intellektuellt värde. Habermas blev därefter en trogen följeslagare. Med honom i bagaget fick jag styrka och mod till att utkämpa senare bataljer på det sociologiska slagfältet.

Mellan positivism och hermeneutik

Efter Logik-texten började jag på allvar läsa andra texter av Habermas, speciellt Erkenntnis und Interesse (1968). [3] Mitt intresse för vetenskaps-/kunskapsteori var nu oåterkalleligt, något som jag förvisso delade med många i min generation. Habermas tecknade ”en tredje väg” genom att grundligt kritisera såväl positivismen som dess negation: hermeneutiken. För oss många villfarna lockade klart en hermeneutisk tillgång – ett Verstehen-perspektiv som med hjälp av Gadamers upplysning- och modernitetskritik fjärmade sig från den traditionella sociologin – och för den skull också marxismen. Michel Foucaults vetenskapskritiska texter som nu också började cirkulera i radikala studentkretsar passade väl samman med hermeneutikens modernitetskritik. Vi sökande studenter var likt självaste Odysseus fångade mellan Skylla och Karybdis, mellan positivismkritik och modernitetskritik.

Habermas’ kunskapsteoretiska kritik träffade också de många varianter av språkspelsteorier som direkt eller indirekt tvivlade på den vetenskapliga potentialen i modern samhällsvetenskap. Hur kunde den kritiska teorins ambitioner – att blottlägga förlegade auktoritetsstrukturer – komma till uttryck och förstärkas i och genom den ”språkliga vändning” som efterkrigstidens filosofi genomgått?

Språkets sprängkraft

Jag hade återkommit till Sverige från min USA-vistelse med en PhD i bagaget, men hade svårigheter att passa in. Habermas och kritisk teori stod inte högt i kurs i Lund, min gamla universitetstad. Marxister häcklade honom som ideologisk avfälling; Louis Althussers franska marxism ansågs vara mer ”vetenskaplig”. Jag fick förmånen att få ett stipendium till Tyskland för att besöka Habermas och hans vetenskapsteoretiska seminarium, då han ännu var ledare för Max Plank-institutet i Starnberg.

I Kalifornien hade jag stiftat bekantskap med pragmatismen i George H. Meads, John Deweys och Charles S. Peirces uttolkningar. Den vetenskapliga samfälligheten (community of inquiry) är ett centralt begrepp i den pragmatiska filosofin, något som jag sökte elaborera i min amerikanska avhandling The Social Context of Discoveries in Science (UCSB 1974) genom att urskilja olika (disciplinerings)faser i kommunikativt umgänge. På flera sätt var jag intellektuellt tätt knuten till Habermas och hans språkpragmatiska forskningsambitioner redan innan Theorie des Kommunikativen Handlens (TdKH) kom i tryck.

Etnometologin hade lärt mig uppmärksamma det vardagliga språkets rika tillhandahållande av tekniker i att upprätthålla social ordning. Habermas lärde mig se möjlighetshorisonter i varje språkhandling: det som skulle kunna ske, om en idealisk samtalssituation kunde effektueras. Det senare är en kontrafaktisk vision, men en mäktig sådan som lär oss känna språkets sprängkraft.

Den kommunikativa handlingen – mikro- och makroplan

I den första volymen (Handlungsrationalität und gesellschaftliche Rationalisierung) elaborerar Habermas det sociologiska handlingsbegreppet i 4 idealiserade typer: (1) teleologisk mål-medel handling som i modern spelteori blir strategisk och kalkylerande; (2) den norm-rationella handlingen som är ett nyckelbegrepp i social- och rättsvetenskapen; (3) den dramaturgiska expressiva handlingen som är central för konst- och humanvetenskaper, samt slutligen (4) den kommunikativa förståelse-orienterade handlingen som utgör Habermas’ eget bidrag till samhällsteorin.

De 3 första typerna är välkända i den klassiska kontinentala sociologin som vi känner från Simmel och Weber, senare också Berger & Luckmann. Webers religionssociologi utgör en central del av Habermas teori-historiska undersökningar i TdKH. Trots rika möjligheter kortsluter Weber (i Habermas tolkning) den västerländska rationaliseringsprocessen till att huvudsakligen omfatta mål-medel rationaliteten. Den strategiska handlings-/rationalitetsformen kommer att få hegemonisk status och ligga till grund för den tragiska undertonen om ”järnburen” i kontinental sociologi, inte bara hos Weber men också hos Adorno.

I del 2 (TdKH) skärskådar Habermas den funktionalistiska amerikanska efterkrigssociologin, speciellt som den kom att utvecklas av Talcott Parsons och senare följas upp av Niklas Luhmann.

Den sociala koordinationen som i volym 1 idealiseras som kommunikativ handling översätts på makroplanet i nya komplexa styrningsformer som Talcott Parsons och flera med honom kallar ”generaliserade symboliska medier” som t.ex. pengar och rättsregler. Pengar utgör ett tyst språk som styr utbud och efterfrågan och möjliggör en komplex marknad med otaliga handlande individer. Folkviljan, såsom den kommer till uttryck i allmänna val i ett demokratiskt samhälle, kommuniceras och koordineras i kraft av rättsregler (eller policy påbud). Som systemiska krafter kan dessa generaliserade symboliska medier gärna uppfattas som främmande.

Kolonialisering och det nordiska välfärdsamhället

I del 2 uppdaterar Habermas den klassiska marxistiska alienationsteorin: makro- och mikrosfärerna kan nu kopplas (eller frikopplas) som System och Livsvärld. När systemiska koordinationsmekanismer inte längre kan inlösas i den förståelsesorienterade livsvärlden men antar skepnad som naturgivna krafter, riskerar förståelsevärlden att ”kolonialiseras”. Den moderna människan riskerar då att gå miste om sin suveräna handlingskraft: att tillsammans med andra vara sin egen lagstiftare.

Kolonialiseringstesen blev populär i senare sociologiska analyser, inte minst av det nordiska välfärdssamhället, där ett maktfullt system hotar att ”klientisera” borgare. Ett sådant perspektiv gynnade den nyliberala väckelsen, där individer på nytt skulle ges möjlighet att ta kontroll över sina liv.

I otaliga senare meningsutbyten med kolleger och studenter som inspirerats av bl.a. Foucault och Bourdieu har jag med Habermas i ryggen skarpt sökt hävda den kommunikativa rationalitetens (evolutionära) egenart: i kraft av mänskliga rättigheter, kommunikativt förmedlade som människors lika värde, kan underdåniga slavar och kvinnor förenas i legitima (universellt giltiga) uppror. Staten är inte blott en suverän våldsutövare, den kan i kraft av sitt monopol också ge möjligheter till individer och frisläppa deras krafter. Visst styr den kapitalistiska marknaden ofta ohämmat och förnedrande, men att också på det teoretiska planet understödja dess hegemoniska status (pengar styr) är att förringa den sociologiska analysens plurala sprängkraft: också marknadskrafter kan med hjälp (rätts)regler sättas ur kraft, om den politiska offentligheten fritt får lov att verka.

Originalitet

Som jag redan antytt var Habermas ingalunda originell i att hävda plurala rationalitetsordningar som kännetecknande för den västerländska moderniteten. Hans originalitet återfinns snarare i ett livslångt insisterande på att blottlägga kommunikativa giltighetsanspråk såsom dessa evolutionärt vuxit fram och i moderniteten antagit institutionaliserad form. Redan i ZLdS hade jag brottats med Habermas’ utläggningar om klassisk och modern språkfilosofin (Wittgenstein m. fl.). Det som kom till mig som en uppenbarelse i TdKH var Habermas fusion mellan klassisk samhällsteori och modern språkhandlingsteori. Upprätthållandet av social ordning (Parsons, Garfinkel m. fl.) kan i idealiserad form elaboreras kommunikativt och generera giltighetsanspråk.

Ett samtal vars mål är att uppnå intersubjektiv förståelse antar (formalpragmatiskt) formen av en triad: det handlar om något, det inbegriper minst två handlande aktörer (du och jag) och det sätter i spel en inre reflektionsvärld: vi vill inte känna oss lurade eller tvingade till att acceptera något som vi inte förstår.

Det är väl känt att Habermas här föreslår ett från tvång och herravälde befriat samtal som en sista nödvändig instans att inlösa plurala giltighetsanspråk. Dessa inlösningsförsök har bespottats hutlöst av många kolleger som anklagar Habermas för att vara idealist och att negligera våld och förtryck. Dessa anklagelser har djupt smärtat mig. Habermas har under ett långt akademiskt liv täckande flera discipliner kämpat för att rekonstruera samhällsvetenskapens (inte minst sociologins) nödvändiga plats i ett vidare kunskapssamhälle som ”i sista instans” alltid måste åberopa den rationella förståelsen, att i kraft av argumentation övertyga och låta sig övertygas.

TdKH utgör Habermas stora bidrag till sociologisk teori. Intresset för generell teori har nu svalnat och därmed också intresset att läsa Habermas. Jag hoppas på att det åter ska väckas till liv. TdKH var och är fortfarande ett mäktigt (upplysnings)projekt som drevs av en iver att reflexivt inlösa sociologins egna giltighetsanspråk.

Noter

[1] Theory of Communicative Action, Boston/Cambridge, Beacon Press/Polity Press 1984 (vol. 1); 1987 (vol. 2).

[2] On the Logic of the Social Sciences, Cambridge: MIT Press/Polity Press 1988.

[3] Knowledge and Human Interests, Boston/London: Beacon Press/Heineman 1971.

Litteratur

Bertilsson, Margareta (1974) The Social Context of Discoveries in Science, Ph.D. avhandling University of California, Santa Barbara (tillgänglig Library of Congress).

Habermas, Jürgen (1967) Zur Logik der Sozialwissenschaften, Philosopische Rundschau  (1970) Suhrkamp  Verlag, Frankfurt M.

Habermas, Jürgen (1968) Erkenntnis und Interesse, Suhrkamp Verlag, Frankfurt M.

Habermas, Jürgen (1981) Theorie des Kommunikativen Handelns, I, II, Suhrkamp Verlag, Frankfurt M.