Rikta blicken uppåt, forskare!

I SVT:s ”Pappas pengar”, som härom året sändes som barnprogram men lanserades som ett program för hela familjen, ligger fokus på rikemanssonen Brölis vedermödor med att förstå och navigera i världen utanför sin egen privilegierade bubbla. Det vill säga: han försöker fatta det svenska klassamhället. Det är en rätt unik serie, som ställer frågor som vem som städar hos städerskan. Bröli undrar inte minst hur det kommer sig att vissa i samhället, som exempelvis hans egen pappa, är så rika? Det är en fråga som borde ställas betydligt oftare, och av betydligt fler än SVT:s barnprogramsmakare.

När journalisten Annette Kullenberg 2004 gjorde en tillbakablick på sin numera klassiska reportagebok Överklassen i Sverige från 1974 noterade hon att ”ointresset för denna klass är påfallande”. De senaste åren har dock överklassen och övre medelklassen börjat synas allt mer i den mediala offentligheten. Ett exempel är SVT-serien ”Bathinas skilda världar” (2015) där Bathina Philipson gör en klassresa genom Sverige och bland annat möter överklassen i form av familjen Asker på 900 kvadratmeter stora Beckershofs herrgård i Sörmland. Familjen tillstår att de är privilegierade, men vill inte beskriva sig själva i klasstermer, eftersom de tycker att överklass är ett ”gammaldags” begrepp. Andra exempel på överklasskildringar är journalisten Björn af Kleen, som bland annat tecknat den svenska jordägande adeln i boken Jorden de ärvde (2009). Men här finns även Pontus Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2008) och Susanna Popovas Överklass: en bok om klass och identitet (2007).

Paradoxalt nog kan den ökade synligheten bidra till att de privilegierade klasserna börjar utgöra förebilder för en uppåtsträvande medelklass, när deras vanor och livsstil framställs som eftersträvansvärda. I ett samhälle där medelklasslivet idealiseras, och där medelklassen i sin tur riktar blicken uppåt, i ett ständigt pågående maximerande livsstilsprojekt, är det viktigt att forskningen tar sig an uppgiften att undersöka människor med privilegier och makt. En sådan ökad synlighet skulle i förlängningen kunna innebära att de som besitter mest makt i samhället kommer ut ur den trygga skugga som inflytelserika grupper länge har kunna dölja sig i genom att verka men inte behöva synas.

Även inom den svenska samhällsvetenskapliga forskningen finns ett nyväckt intresse för att rikta blicken mot makten. Det mest uppmärksammade exemplet hittills är Mikael Holmqvists Djursholm. Sveriges ledarsamhälle (2015) men här återfinns även historikern Petter Sandgrens studie Internatskolorna. Att fostra en elit (2015). En intressant och mindre uppmärksammad studie är kulturgeografen Ann Rodenstedts avhandling om den övre medelklassen i Malmö, Living in the calm and safe part of the city (2015). Hon har intresserat sig för den övre medelklass som bor i områdena Victoria Park, som beskrivits som Sveriges första ”gated community” och Bellevue, ett exklusivt villaområde.

I studien visar hon hur de boende där segregerar sig själva från resten av staden – eller rent av mot resten av samhället. En av deras strategier är att inte berätta om var de bor, eftersom de vet att andra människor har uppfattningar om områden som är exklusiva för rika människor – och det väcker ilska. Men elitgrupper väcker också fascination. Det är tydligt inte minst genom den uppmärksamhet som Holmqvists Djursholmsbok fått. Ändå är det påfallande hur grupper med makt och privilegier ofta tycks falla utanför forskningens sökljus.

De mest gynnade klasspositionerna

För människor som befinner sig i de mest gynnade klasspositionerna i samhället är fortfarande betydligt mindre synliga inom forskningen än vad utsatta grupper är. Inom samhällsvetenskaperna finns förvisso en tradition att studera grupper med makt, till exempel C. Wright Mills som studerade den amerikanska makteliten i The power elite (1956), men också i stora delar av Pierre Bourdieus produktion som handlar om hur reproduktionen av makt och privilegier fungerade i det franska samhället.

Men trots att makt är ett av sociologins kärnbegrepp har ämnesområdet samtidigt ett problem i form av det som lite elakt kallas ”eländessociologi”, det vill säga tendensen att hellre rikta blicken mot de utsatta i samhället, än mot dem med makt. Ur ett samhällsperspektiv går det dock mycket väl, så som sociologen Göran Ahrne beskriver det, att hävda att de rika är ett större problem för samhället. För det är, som Ahrne skriver, omöjligt att ”förstå varför somliga är fattiga om man inte samtidigt försöker förklara varför andra är rika.” I synnerhet i tider som dessa.

Thomas Piketty har i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013) visat att de minskade klyftorna i samhället efter depressionen och de båda världskrigen var en historisk parentes. Nu är ojämlikheten nästan tillbaka på nivåerna före första världskriget samtidigt som egendomarna och förmögenheterna återigen har koncentrerats. På ett internationellt plan kan vi hitta intressant forskning om detta, exempelvis om de superrika i London (se bland annat Webber och Burrows, 2015). Förra året gav de danska sociologerna Christoph Houman Ellersgaard, Anton Grau Larsen och Markus Bernsen dessutom ut boken Magteliten: Hvordan 423 danskere styrer landet (2015), där de studerade 423 personer från näringslivet, politiker, och fackföreningsledare. I studien är det tydligt att många av makthavarna har sin bakgrund i den danska överklassen, och visar därmed att det säkraste sättet att bli en del av den danska makteliten tycks vara att vara född av föräldrar som redan befinner sig där.

När det gäller makten i Sverige är visserligen Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige” (SOU 1990: 44) viktig, men utredningen har inte alls fått den effekt som den skulle ha kunnat få. Det skulle kunna förklaras med ett förändrat politiskt klimat, där frågor om omfördelning av makt tycks alltmer avlägsna. Frågan är därför vad vi egentligen vet om den svenska eliten. I pionjärverket Maktens kön (2005, red: Anita Göransson), finns en del svar, som att den ”typiske svenske makthavaren är en svenskfödd man i övre medelåldern. Han har akademisk utbildning och är uppvuxen under 1950- och 1960-talen i de högre mellanskikten eller i företagarmiljö i en familj där båda föräldrarna yrkesarbetade och var engagerade i föreningslivet”. Att det är vita rika män som i hög grad har utgjort studieobjekten i tidigare studier om makteliter är i det närmaste givet med tanke på hur maktfördelningen i samhället ser ut.

Men att även se till klassbakgrunden är helt centralt för att förstå makteliten. Maktens kön visar tydligt att klassbakgrunden för kvinnor med makt är densamma som den för män: ”Den svenska makteliten är gediget högutbildad och har till stor del haft en privilegierad uppväxt”. En annan könsneutral likhet är att väldigt få i den svenska makteliten är födda i utlandet eller har föräldrar som är utlandsfödda. Den ytterst begränsade skara som ändå har en sådan bakgrund kommer i första hand från andra nordiska länder.

Tunnsått om makt

Att det är tunnsått med vetenskapliga studier om makt och privilegier har delvis sin grund i frågan om finansiering, och om vilka forskningsområden som prioriteras av de dominerande forskningsråden. Där finns sällan klass med som ett prioriterat ämne. Det är dags att göra någonting åt det. En viktig fråga för forskningen är nämligen hur vi ska studera människor med makt, när en del av makten består i att inte vara synliga. Forskare som studerat grupper med makt och privilegier är därför upptagna av problemen med att studera med människor med makt, ofta känner sig forskarna själva obekväma i närheten av dem. Att forskarens egen roll har betydelse för vilka grupper som studeras är något som antropologen Laura Nader (1972) noterade i sin klassiska uppmaning att rikta studierna ”uppåt”: ”Anthropologists value studying what they like and liking what they study and, in general, we prefer the underdog.”

Att studera grupper med makt och privilegier innebär ofta att forskaren själv behöver utsätta sig för att närma sig grupper som är vana vid att utöva makt och därmed kan utmana det maktöverläge som forskare i de flesta andra sammanhang befinner sig i. Samhällsvetare måste dock klara av att utsätta sig för det. Den givna slutsatsen är att vi borde ägna oss betydligt mer åt att studera grupper som har mer, och inte enbart mindre, makt än vad vi själva har.

Det innebär att vi kommer att bli ifrågasatta och utsatta för maktutövning. Men samhällsvetenskaperna existerar inte för att vi som forskare ska kunna känna oss bekväma. I en tid när ojämlikheter i samhället återigen är skrämmande tydliga har vi viktigare saker vi måste ägna oss åt än vår egen bekvämlighet.

Redaksjonell bemerkning: Teksten ble opprinnelig publisert i Dagens nyheter 1.03.2017, og er gjengitt her med både avisen og forfatterens tillatelse.