Sosial kontroll

Sosial kontroll kan, och har, definieras på olika sätt och Ugelvik använder sig i boken av en vid definition av social kontroll. Han menar att det mest grundläggande kännetecknet för social kontroll är «ulike forsøk på å få folk til å oppføre seg slik man mener folk bør oppføre seg» (s. 14). En viktig dimensjon är alltså att det riktar mot en normativ forväntning, något som exempelvis kan skilja ut det mot det närliggande begrepet makt. Makt kan, men behöver inte, rikta in sig mot en norm (s. 46).

Boken utgör ett ambitiöst prosjekt, att på en och samma gång skriva enkelt och ända inte hemfalla till förenklingar, vilket Ugelvik lyckas bra med. På et lättbegripligt språk, med många konkreta exempel, tar Ugelvik med sig läsaren på en resa i att forstå hur mycket som i vårt samhälla utgör olika former av social kontroll och hur olika den kan se ut och uppfattas.

Ett pedagogiskt hantverk

Boken riktar sig i första hand till studenter, men kan säkert läsas med behållning även av andra grupper som på olika sätt interesserar sig för social kontroll. Bokens syfte, som det presenteras, träffar ochsä kärnan i akademiske studier. Det på ett sätt anspråkslösa målet, men samtidigt både genomgripande och ambitiösa, är att läsaren och studenten ska se världen och samhället med (lite) andra ögon än innan de läste boken (s. 33).

Studenterna ska med sin nya kunskap kunna betrakta sin omvärld med några nye fasetter de inte hade tillgång till tidligare. Syftet är ochså att läsaren genom begreppet social kontroll ska få hjälp med att förstå hur samhället hänger samman (s. 48). Om boken uppfyller detta kommer visa sig när den används i undervisningen, men den har enligt mig potential för att göra just detta.

Ugelvik menar att social kontroll kan ses som dete Blumer kaller «sensitiviserende begreper» (s. 32-33) som är öppna begrepp som «kan brukes til å si mye forskjellig om mangt och meget» (s. 33) och därfor är en fördel för att rikta in den analytiske blicken. Men det beror ochså på Ugelviks egen förmåga att inte förenkla eller krympa det komplexa fältet social kontroll. Det vill säga inte allt för mycket, en del förenklingar och val av fokus är förstås nödvändigt.

Samtidigt lyckas Ugelvik uttrycka sig raskt på sak och utan krångkliga krumbukter som kan skymma läsarens förståelse. Ett exempel: man kan göra beskrivningar av Foucault hur svårbegripliga och högtravande som helst, men i en lärobok är konteksten att klara av att inte göra det utan at för den skull inte göra Foucault rättvisa. Kort sagt, boken går i land med att vara ett väl utfört pedagogiskt hantverk.

Informell og uformell social kontroll

I det inledande kapitlet diskuterar Ugelvik vad social kontroll är (och inte är) liksom en begreppshistorik där forskare och forskningsfält som kommit med väsentliga bidrag för förståelsen av social kontroll identifieras och kortfattat beskrivs, så som Durkheim, Marx, Chicagoskolen och Foucault. Kapitlet avslutas med en genomgång av olika kontrolltypologier som ska vägleda läsaren genom boken för att kunna skilja på olika former av social kontroll.

En risk med «sensitiviserende begreper» är att de kan bli (för) vagt definierade och så vida att de risikerer att säga allt och samtidigt intenting alls. Den avslutande uppdelingen är därför viktig för syftet att visa på bredden av social kontroll i samhället samtidig som det inte ska bli för vagt och oprecist boken igenom.

De följande två kapitlen behandlar informell och formell social kontroll, och därefter följer ett kapitel där den sociala kontrollen sätts i ett sammanhang med fokus på dels ett samhällsperspektiv, dels den kontrollerades perspektiv. Att ta utgångspunkt i informell och formell kontroll är en vanlig uppdeling och fungerar väl för att strukturera fältet social kontroll. I den distinktion Ugelvik (s. 34-35) gör mellan dessa begrepp så är formell social kontroll intrikat mot formella normer med informell social kontroll istället hänger samman med de informella normer som förekommer.

Formella normer är ofte nedskrivna och tilgängliga, där de allra mest formella är våra lagar. Informella normer förhandlas istället oftast fram i mellanmänskliga möten och är sällan nedskriva. Ofta blir de synliga framför allt när någon bryter mot dem, men då kan de vara nog så påtagliga. Ugelvik är dock noga med att i boken synliggöra att det inte är vattentäta skott mellan dessa former av kontroll. Efter dessa tre kapitel kommer ett kapitel som försöker lyfta blicken mot framtiden och vad vi kan förvänta oss av den, en fråga som förstås är mer spekulativ än övriga kapitel, och kapitlet blir också mer spretigt och följar inte lika tydligt en röd tråd.

En stor behållning med boken är dess insisterande på att social kontroll kan vara både något som är helt nödvändigt för att ett samhälle ska fungera, något som vi själva eftersträvar och tycker är positivt, och något som är negativt för både samhället och dem som «drabbas» av kontrollen. Ugelvik motiverar också sitt interesse för social kontroll med att «sosial kontroll [er] facinerende som studieobjekt nettopp fordi vi har med et fenomen å gjøre som kan forstås som både helt nødvendig og problematisk» (s. 235, kursiv i original).

En annan styrke är att Ugelvik återkommer till att det helt enkelt är en empirisk fråga vilken typ av kontroll vi har att göra med, exempelvis den viktiga distinktionen mellan om den sociala kontrollen fungerar inkluderende eller exkluderande. Den visar återigen på komplexiteten i begrepet och dess relevans för samhällsvetenskapeliga studier.

Valg av kontroll og konsekvenser

Ugelvik lyfter ochså fram att de olika kontrollformerna gör något med kontrollen själv och som en parafras på Dostojevskijs «the degree of civilization in a society can be judged by entering its prisons» (ur The Hour of Death) föreslår han «vis meg din sosiale kontroll, så skal jeg si deg hvem du er» (s. 244). Detta är ett uttalande som har gott fog för sig och fortjänar uppmärksamhet, sannolikt mer än det (ännu) har fått inom forskningen om social kontroll.

Ugelvik framhåller at väljer (eller förespråkar) man en form av social kontroll så har man valt bort en annan form och man färgas av detta val, även i andras ögon. Det gäller både informell kontroll, såsom barnuppforstran och hur man menar att den ska genomföras, liksom formell kontroll såsom vilken kriminalpolitik man förespråkar. Menar du att ditt barn uppforstras bäst genom hård diciplin och kanske till och med aga kommer du att uppfattas som ansvarstagande förälder i ett sammanhang medan du kanske anses utgöra en fara för barnet i ett annat, något som också har förandrats över tid. Förespråkar du dödsstraff så säger det något mer om dig som person än bara det enkla faktum att du tycker att dödsstraff är bra. Det skickar helt enkelt signaler till omgivningen om mer än din inställning i dödsstraffrågan, det kan exempelvis vara kopplat till politisk tilhörighet och sin syn på orsaker till brott och människors ansvar och skuld.

Om avslutningen

Boken är omfattande och detaljerad, och även om en fördel är att den tar sig an ett komplext område på ett pedagogiskt och lättbegripligt sätt så innebär det också att det krävs mycket utrymme för ändamålet. Men just som det börjat infinna sig en lätt oroskänsla kring «vad ska vi med alla denna något spretiga information till?», något som sker i vart fall i kapitlet om framtidsspekulationer, så tar Ugelvik själv upp just den tråden i det avslutande kapitlet.

Kapitlet startat i frägan: «Ja, og hva så?» (s. 226) och ger sedan två olika former av svar. Det första svaret är normativt och behandlar hur social kontroll uppfattas och vad man egentligen ska tycka om fenomenet. Det andra svaret är analytiskt och tar upp frågan hur social kontroll kan studeras och förstås. Kapitlet är i sig, på ett metaplan, som ett skolboksexempel på hur man bör skriva som författare. Otaliga är de gånger jag funnit mig instruera framför allt uppsatsskrivande studenter om att de inte kan utgå ifrån att läsaren förstår vad de menar och att det som känns självklart för dig, som är den som är mest insatt i texten, är det sannolikt inte för andra. Det måste helt enkelt skrivas fram! Och Ugelvik skriver fram sitt «og hva så?» på ett alldeles utmärkt sätt.

I synnerhet den andra frågan, där område efter område som behandlats i boken gås igenom med fokus på vilka konkreta forskningsfrågor som kan vara relevanta att ställa, så som: Vad är förhållandet mellan social kontroll på papperet och i praxis? Hur och i vilka situationer kan vi motsätta oss kontrollen? Vilka konsekvenser får social kontroll i form av inkludering och exkludering av enskilda människor? Vilka gemenskaper skapas och upprätthålls av social kontroll och vilka förstörs?

Detta gör också att det avslutande kapitlet inte alls blir, som avslutande kapitel i böcker tyvärr kan tendera att bli, en bitvis tråkig upprepning och sammanfattning som man mest vill ta sig igenom. Istället kanske detta kapitel är det som studenterna kommer att ha allra mest nytte av. Fast självfallet utifrån att allt det andra finns med före.