Gjennom SAMEVAL har norsk samfunnsvitenskapelig forskning blitt evaluert. Liza Reisel har løftet frem hva hun mener er problematiske sider ved grunnlaget for evalueringen, og Norsk sosiologiforening arrangerer debatt om evalueringen den 31. oktober. I dette intervjuet har vi spurt Karin Helmersson Bergmark, som ledet sosiologipanelet i SAMEVAL, om arbeidet med evalueringen, hva hun tenker om evalueringskriteriene og rangeringene, og status for sosiologifaget i Norge i dag.
– Kan du fortelle litt om SAMEVAL er og hva sosiologipanelets oppdrag har vært?
Uppdraget att genomföra SAMEVAL och mandat för genomförandet kom från The Research Council of Norway (RCN). Syftet var att utvärdera forskningsfälten för ”social sciences” (även om inte alla discipliner ingick) och utforska hur norsk forskning positionerar sig i en internationell kontext. Dessutom hade panelerna att identifiera sådant som styrkor och svagheter, framgångsrika forskningsgrupper, organisatoriska aspekter, interdisciplinär forskning och ”social impact” på lokal nivå.
I sociologipanelens uppdrag ingick 24 enheter eller institutioner vilkas uppdrag och villkor/möjligheter för forskningsverksamheten varierar stort. Arbetet med utvärderingen omfattade många utmaningar för panelen, allt från krånglande datasystem till svårigheter i själva utvärderingsprocessen som alltid uppkommer i denna typ av arbeten. Det blev t.ex. uppenbart för oss att institutionerna hade haft mycket skiftande strategier för att formera forskningsgrupper men även för att välja ut de tio alster som inkluderades i utvärderingsmaterialet. Vi tror ändå och hoppas att vi ger en rättvisande bild av den sociologiska forskningen i Norge och även att utvärderingen kan vara av nytta för institutionerna i arbetet framåt.
(Foto: Privat.)
Styrker, svakheter og utfordringer
– Alt i alt, hva vil du si er status for sosiologifaget i Norge? Hva er styrker og svakheter ved norsk sosiologi?
Sociologiämnet har en stolt historia i Norge med ett flertal legendariska, osedvanligt begåvade och produktiva, sociologer under det förra seklet som nådde såväl nationell som internationell ryktbarhet. På mitt eget forskningsområde kan nämnas Jon Elster och Ole-Jörgen Skog. Idag är min bedömning att disciplinen förlorat lite av sin glans, men står sig väl i nordisk jämföresle.
Det finns i Norge ett levande «sociologisk samfunn», sociologerna medverkar i nationella sociologiska sammanhang och det finns en nationell forskarskola som verkar användas av lärosäten i hela landet. Detta är värden att vårda!
Välfärdsstaten, genus, migration och demografi hör till de tydligt starka områdena för norsk sociologisk forskning. Här finns goda datakällor och framgångsrika forskare och forskargrupper. Ett minus är att det komparativa perspektivet trots detta inte är framträdande. Här skulle mycket kunna göras på både nordisk och mer global nivå. Dessutom verkar vissa fält som miljöforskning och kultursociologi vara mindre väl täckta. Detta gäller även teoriutveckling som fortsatt inte synes vara ett prioriterat forskningsfält.
En annan styrka är att sociologer finns med i många, ofta interdisciplinära, forskningsmiljöer. Forskningen där är ofta av typen «problem-oriented-empiricism» och omfattar många sociologiskt relvanta teman. Även här finns dock baksidor; sociologerna dominerar sällan i dessa forskningsgrupper och det sociologiska bidraget till arbetet är ibland oklart.
De norska forskningsinstituten, i sig något som särskiljer Norge från andra länder, innebär en god och varierad arbetsmarknad för t.ex. sociologer och leder även till en mer tydlig socialpolitisk roll och betydelse. Men självständigheten till departement och andra maktstrukturer varierar bland instituten, och detta riskerar att påverka vilka frågor som beforskas och hur.
– Ser du/dere noen utfordringer norsk sosiologi står overfor?
En utmaning som tedde sig tydlig för panelen utgörs av den mångdisciplinära dimensionen. Många av de forskargrupper som ingår i SAMEVAL karaktäriseras, som jag nämner ovan, av mångdisciplinär forskning snarare än inomdisciplinär sådan. Och även om dessa grupper ofta är framgångsrika med stor produktion, även internationellt, blir bidraget till sociologin ofta oklart. Det sociologiska inslaget i det mångdisciplinära arbetet dominerade sällan och var ibland förhållandevis svårt att se.
För att nå ut med sin forskning och knyta internationella kontakter som kan utvecklas till nätverk och samarbeten krävs internationella publikationer. Norska sociologer föredrar att publicera på norska vilket är begripligt då det finns flera sociologiska tidskrifter på det egna språket men det är synd då det begränsar läsekretsen och den «impact» forskningen kan ge.
En helt annan utmaning utgörs av landets geografi. Villkoren för sociologisk forskning vid lärosätena ser helt olika ut i Oslo jämfört med t.ex. i Bodö. I likhet med Sverige ser också rekryteringsmöjligheter på olika nivåer olika ut i landets olika delar. På nationell nivå gäller det för små lärosäten att hålla kvar begåvningar, och det är förmodligen lika svårt som att rekrytera från de stora lärosätena där forskningsmöjligheterna ofta är större och mer varierade. Det vore bra med ett ökat inflöde av internationella samarbeten och rekryteringar och många institutioner satsar idag på att locka till sig 20%-professorer från andra miljöer. Det kan vara en framkomlig strategi men viktigt är då att den adjungerade professorn verkligen bidrar till arbetet och miljön.
Norge har under de senaste åren genomfört en serie sammanslagningar mellan lärosäten och det blir spännande att se vad detta kommer att leda till för t.ex. de sociologiska forsknings- och undervisningsmiljöerna.
– Står norsk sosiologi overfor de samme utfordringene som sosiologi i andre europeiske land?
Jag tror utmaningarna för sociologin på vissa sätt är liknande. Det finns ett generellt tryck mot mer komparativ forskning. Norska datakällor verkar bitvis underanvända, sett i ett komparativt perspektiv. Norge har hittills legat lite lågt när det gäller forskningsfinansiering på europeisk nivå, där kan Norge bli starkare. I SAMEVAL såg vi också att många miljöer är i färd med att bygga upp möjligheter för stöd i sådant ansökningsskrivande. Det är dessutom ett misstag att tro att EU-finansiering inte ges för teoriutveckling och teoribaserad forskning.
Mobiliteten bland forskare inom Norge är relativt låg, eller rättare sagt, mobiliteten från Oslo-regionen är låg, och detta är ett problem som bör adresseras på nationell nivå. Detta är ett problem som är svårt att lösa, och på intet sätt unikt för Norge.
Rangeringer, evalueringskriterier og nedslagsfelt
– I rapporten har institutter, enheter, forskningsgrupper knyttet til sosiologifaget blitt rangert. Hva tenker du om rangeringene? Hvilken nytte har de, og hva kan eller vil de føre til?
Vi som arbetade med utvärderingen var inte alltför förtjusta i rangeringene. Det är självfallet svårt, ibland omöjligt, att med en enda siffra karaktärisera en forskningsgrupp eller institution. Äpplen jämförs med päron; olika enheter arbetar under olika villkor och med delvis skilda syften, och bör inte bedömas under samma lupp. För små enheter lokaliserade i glesbygd kan det ställa sig helt ogörligt att producera vetenskaplig excellens. Närvaron av sociologi vid den enheten kan ändå vara värdefull för sociologiämnet, sett i ett bredare perspektiv.
– Norsk sosiologi har nå blitt vurdert både gjennom SAMEVAL og KOMBEVAL, hvor sistnevnte evaluering har sett på forholdet mellom forskning og utdanning ved enheter på universitet og høgskoler. Tror du det hadde vært fruktbart å integrere KOMBEVAL i SAMEVAL?
En inklusion av KOMBEVAL hade gett panelen en mer komplett bild av de utvärderade lärosätena, men eftersom man i denna utvärdering utgick från forskningsgrupper och lät utvärderingen omfatta lärosäten såväl som fristående institutt hade det kanske komplicerat mer än klargjort. Dock tycker jag det har ett stort värde att inte enbart forskningen, eller enbart undervisningen – så som ofta är fallet, har varit föremål för granskningen.
– SAMEVAL har hatt en disiplinær innretning, og sosiologipanelet har understreket at det disiplinære perspektivet innebærer at tverrfaglig forskning er vurdert ut fra kriterier som ikke passer denne forskningen. Hvilke kriterier måtte man stilt til grunn hvis evalueringskriteriene også skulle passe tverrfaglig forskning?
Det här är väl egentligen en fråga att ställa till RCN. Hur de tänker sig att utvärderingar i Norge ska utvecklas framöver. Både forskningsgrupper som bas och ”social impact cases” utgjorde oprövade inslag denna gång. Forskningsgrupperna var ibland existerande tematiska grupper, men ibland verkade de mer ”syntetiska” och tillsatta för utvärderingen. Beskrivningen av ”social impact cases” varierade likaså. Och det är svårt att mäta excellens, svårt att nå konsensus om huruvida det ens är excellens som ska vara målet för verksamheten.
Jag har nog aldrig sett en utvärdering som inte har problematiserats i efterhand. En enda utvärdering som rättvisande skulle kunna fånga både disciplinär och tvärfaglig forskning och sammanfatta detta i en siffra – det tror jag inte riktigt på. Upprepade utvärderingar med skilda fokus och strategier är mer genomförbart och ger sannolikt en bättre helhetsbild av verksamheten. Men i nutidens ”audit society” känns det svårt att argumentera för fler utvärderingar än de som genomförs – det är en dyr verksamhet som även stjäl kraft från enheternas egentliga verksamhet.
