Målet med Stugus bok Du har sparken: om HR og amerikanisering av norsk arbeidsliv är att peka på utvecklingen i norskt arbetsliv samtidigt som den skall fungera som en ögonöppnare och debattbok – en facklig handbok som blottlägger härskartekniker och ideologiska grepp. Bokens aktionsorienterade bas gör att den nästan kan liknas vid en samtida självhjälpsbok för fackföreningar i realiserandet av en jämlik arbetsmarknad. Boken är inte primärt sociologisk och Stugu är heller inte sociolog – dock används sociologiska begrepp och författaren tar för sig sociologiska teman vilket berättigar en kritisk syn. Denna text kommer att primärt försöka fokusera på de överordnade tankarna och göra djupdyk i delar av boken samt att ta upp vad boken inte tar upp.
Socialdemokratisk grund
Stugu skriver i socialdemokratisk anda där gemenskapen bygger grunden – det är tillsammans som stordåd uträttas, och facket måste ha en aktiv roll i samhällsbyggandet. Boken inleds med begreppsförklaring, där det finns fler nyanser och begrepp att önska. Jag får exempelvis anta att konceptet ideologi förstås som ett visst sätt att förstå verkligheten (och därmed arbetslivet), och inte som en specifik politisk riktning.
Som läsare lotsas man vidare i Stugus beskrivningar av utvecklingen i norskt arbetsliv. Utveckling visualiseras genom att olika ledare tillskrivs skulden och kompletteras av anekdoter från Frydenlunds bryggeri på 70-talet. Det är detta som är bokens fundament. Detta föregår genom elva kapitel, inklusive introduktion, som börjar brett med amerikaniseringen av arbetslivet; individualiserings pulveriserande effekt; motsättande syner på människan och dess effekt på arbetslivets organisering. Boken avslutas med tre kapitel som tar för sig arbetstagarsidans motståndspotential formulerat i konkreta åtgärder till samhällelig organisering. Det är denna sista del får ses som en självhjälpsbok för fackföreningar i realiserandet av en rättvis arbetsmarknad.
Stein Stugu: Du har sparken. Om HR og amerikanisering av norsk arbeidsliv. Forlaget Manifest, 2017. 245 sider.
med hjälp av konceptet HR monteras ett system upp som är med på att undergräva den norska modellen
Boken är lättläst och Stugu visar till en problematik som är aktuell oavsett om man har fått sparken eller inte. Fackföreningar utmanas på flera fronter samtidigt av den neoliberlistiska ideologin med HR som en trojansk häst; med hjälp av konceptet HR monteras ett system upp som är med på att undergräva den norska modellen. Att utvecklingen av arbetslivsorganiseringen är oroande håller jag med om, men när orsak och verkan grundas i samma kraft försvagas förklaringen – det är även här kritiken börjar ta vid – som i huvudsak centreras till förklaringarna och de överordnade argumenten.
Kontrasterande arbetsförståelser
Det som tydligt kommer fram genom Stugus argumentation är kontrasterande syner på vad arbete egentligen är. Den genomgående konflikt som beskrivs är en disharmoni mellan perspektiv på vad arbete är. Det ena perspektivet, Stugus syn på arbete, är arbete som en rättighet: här är essensen att arbete har en samhällsintegrerande effekt, arbete är endast en del av livet tillsammans med fritid och vila. Det andra perspektivet är den nyliberalistiska ideologins syn på arbete som en förmån. Arbetet blir endast ett redskap för individen att komma sig upp och framåt och det är arbetet som ger livet mening. Arbete fungerar som en samhällelig urskiljningsprocess. Rätten till arbete försvinner genom att den socialdemokratiska arbetsmarknadsorganiseringen görs mer porös i monterandet av olika nyliberalistiska system.
Dessa två perspektiv är grundläggande för bokens existens. Ändring från rättighet till förmån visas tydligt i boken genom olika exempel i hur olika karaktärgivningssystem fungerar individualiserande för arbetstagarsidan. Det är även här boken tjänar sitt syfte: att bidra till en samhällelig debatt kring förhållanden i arbetslivet och betydelsen av en stark organisering.
Arbeiderkollektivet som koncept riskerar att framstå som ett ofullständigt analysredskap
Både i en rättighets- och förmånsorienterad syn på arbete är arbetet i sig själv en rationell sak att bedriva. Boken skulle kunna lyftas om Stugu öppnade upp argumentationen och inkluderade element av arbetskritik. Det ökade antalet HR-jobb kan i sig själv bli porträtterade ur Paulsens (2017) perspektiv och vara svaret på hur samhället hittar på nya jobb för att inte falla ner i teknikeffektivitetens arbetsreducerande spiral. Där tanken är att jobb måste skapas för att upprätthålla samhällsintegration och skapa gemenskap – vilket blottlägger det irrationella i samhällets strukturer och helhet – att arbeta långa dagar för att endast konsumera och upprätthålla ekonomisk växt. Om en sådan tanke appliceras blir inte HR-jobben i sig själv problemet – utan organiseringen av samhället och arbetsmarknaden.
Onyanserad verklighet
Sverre Lysgaards arbeiderkollektiv ligger latent i bokens delar – vilket kan vara ett koncept som passar för att beskriva gemenskapen som uppstår mellan anställda som arbetar under samma ledning. Stugu inkluderar flera samtida element i resonemanget, som till exempel organisering av ”løsarbeidere”, vilket gör att arbeiderkollektivets omfattning och förklaring kan bli en för enkel konstruktion att bygga boken på. Arbeiderkollektivet som koncept riskerar att framstå som ett ofullständigt analysredskap eftersom konceptet inte alltid fångar in den samtid som Stugu försöker beskriva. Faran här är att den teoretiska grund för organisering i arbetslivet som boken baserar sig på redan är passé med tanke på att arbetslivet beskrivs som ständigt skiftande med ett dynamiskt klassperspektiv .
Stugu tydliggör en maktförskjutning som ändrar arenan där makten och motståndet traditionellt kämpat på
Även om mycket av kritiken som framförs mot HR och amerikanisering är välriktad, så menar jag att det frågor borde ställas vid fackföreningarnas hantering av utvecklingen vilket Stugu dock gör i slutet av boken. De nya förutsättningarna, med en aktiv HR-rörelse som spränger organiseringsmöjligheterna med individualisering som vapen, omformar maktkampens arena. Stugu tydliggör en maktförskjutning som ändrar arenan där makten och motståndet traditionellt kämpat på, vilket skapar andra förutsättningar för facklig organisering. Ett nytt slagfält kräver nya taktiker – vilka inte finns i att hålla fast vid föreställningen av ett arbeiderkollektiv.
Angående inkluderande av samtida element hade jag trott att bemanningsbyråer och prekariatet skulle fått större plats i Stugus resonemang. Detta är punkt som med fördel kunde fått större utrymme – hur bemanningsbyråer är med på att underminera den norska modellen. Även hur så kallad delningsekonomi spelar in på försvagandet av organiseringsförmåga hade varit intressant, men detta hade kanske blivit en annan bok.
Förutsättning eller konsekvens?
Stugus huvudtes i boken är att nyliberalistisk ideologi i form av HR atomiserar arbetstagarsidan vilket minskar möjligheterna för organisering. Samtidigt skapas utrymmet för nyliberalism på grund av gemenskapens atomisering och reducerade organiseringsmöjlighet. Problematiken är att när ett fenomen tillskrivs både förklaring och konsekvens för stora delar av Norges arbetsliv förlorar förklaringen kraft – den nyliberalistiska arbetsorganiseringens ideologi beskrivs vara både orsak och verkan. Även om Stugus argument inte primärt fokuserar på detta, kan det förvirra läsaren. Oavsett otydligt kausalt sammanhang är utfallet för ett nordiskt arbetsliv fatalt.
Även om det är lätt att kritisera Stugu på sina ställen och säga att det är mycket som skulle kunna inkluderas, är det en bok som många yrken och utbildningar – speciellt handelsorienterade högskolor – definitivt borde använda. Stugu skapar utan tvekan en behövlig nyansering av HR-fältets breda och djupgående påverkan av minskade organiseringsmöjligheter.
Källor
Paulsen, R. (2017) Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin. Stockholm: Atlas.
