Högutbildade migranter i Sverige

När arbetskraftens sammansättning förändras så kraftigt ökar behovet av forskning som fångar både huvuddragen och nyanserna i denna utveckling. Antologin Högutbildade migranter i Sverige är viktigt kunskapsbidrag till detta område. Boken samlar arton författare verksamma vid nio olika universitet. I introduktionskapitlet förklarar redaktörerna Maja Povrzanović Frykman och Magnus Öhlander att ansatsen är bred.

Det handlar om att presentera aktuell forskning om högutbildade migranter för forskare, studenter, journalister, tjänstemän, politiker och intresserad allmänhet. Detta gör man genom att samla bidrag från forskare i flera olika områden såsom etnologi, genusvetenskap, internationell migration, sociologi, statsvetenskap och tillämpad kulturanalys. Redaktörerna menar att detta vetenskapliga gränsöverskridande samarbete i sig är ett bidrag till ett område som alltför länge dominerats av ekonomiska förklaringar till migration och ojämlikhet mellan migranter och övrig befolkning.

Vad är högutbildade migranter?

Vad menas då med högutbildade migranter? I denna antologi avgränsas det till ”personer med en avslutad högskoleutbildning, minst på kandidatnivå, som flyttat från ett land till ett annat”. Denna definition rymmer därmed personer som kommit till Sverige som asylsökande eller som arbetskraftsmigranter från flera olika länder och som levt under väldigt olika förutsättningar.

Detta leder vidare till vad som får sägas vara den röda tråden som binder kapitlen samman, nämligen insikten att högutbildade migranter är en heterogen kategori vars vitt skilda förutsättningar och situationer konstitueras av en komplex samverkan mellan yrkesmässiga, privata, sociala och strukturella faktorer. Detta medför också vissa problem, något jag återkommer till nedan.

Internationella trender

I ett inledande kapitel, signerat migrationsforskaren Henrik Emilsson, skisseras en översikt över utvecklingslinjerna i politiken för arbetskraftsinvandring. Grovt sett kan man urskilja två internationella trender. För det första tenderar tidigare dominerande modeller som antingen varit utbuds- eller efterfrågebaserade att ersättas med hybridmodeller som kombinerar dessa båda. Med utbudsbaserade modeller åsyftas de system som länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland tillämpade under 1970- och 1980-talen.

I sådana system tar värdlandet emot och behandlar ansökningar oberoende av anställningserbjudande. Urvalet tenderar att vara mycket selektivt i syfte att ta emot högutbildade migranter med goda chanser att integreras. Med efterfrågebaserade modeller åsyftas de system som dominerade i Europa från 1960-talet fram till oljekrisen år 1973. Här är det arbetsgivarna som har initiativet gällande migrationen och styr vilka som tas emot.

Under senare decennier har dessa olika modeller alltså ersatts av olika slags kombinationer av dem. En viktig förändring över tid är att arbetskraftsinvandringen inte längre styrs mot att möta generell arbetskraftsbrist som på 1950- och 1960-talen utan för att fylla specifika rekryteringsbehov och stimulera ekonomisk tillväxt.

För det andra tenderar länder att göra en avvägning mellan öppenhet och rättigheter. Emilsson menar, med stöd i Martin Ruhs inflytelserika komparativa studie The Price of Rights där data från över fyrtio länder jämförs, att ett allmänt mönster är att ju öppnare ett land är när det gäller att ta emot migranter desto striktare begränsningar av rättigheter för migranterna.

Emilsson kontrasterar denna allmänna utveckling i OECD-länderna med den i Sverige, ”ett land som valt en helt egen och unik modell för arbetskraftsinvandring”. I svensk lagstiftning görs nämligen ingen åtskillnad mellan hög- och lågkvalificerade arbetskraftsmigranter. Vidare ges inte högkvalificerade tillgång till fler och bättre ekonomiska eller sociala rättigheter eller enklare tillgång till permanenta uppehållstillstånd. Den tillämpar heller ingen arbetsmarknadsprövning utan lämnar hela makten till arbetsgivaren.

Ändringar i den svenska modellen

Dessa olikheter till trots så har vi sett förändringar också i den svenska modellen för arbetskraftsinvandring. Före 2008 gällde en modell som i huvudsak var efterfrågebaserad men den kompletterades med en statlig arbetsmarknadsprövning som gav fackliga organisationer inflytande. Sedan 2008 har hela makten flyttats över till arbetsgivaren. Detta har resulterat i att dagens arbetskraftsinvandrare har lägre inkomster än tidigare.

Vidare arbetar arbetskraftsmigranter i högre utsträckning i lågkvalificerade yrken där det finns ett överskott av arbetskraft. Fusk och missbruk är vanligt förekommande. Emilsson landar i en problematisering av rådande svensk lagstiftning och menar att den försvårar migration av högkvalificerade. Han argumenterar bland annat för att göra det lättare för denna grupp att få permanent uppehållstillstånd.

Resultat som bestrider teori

I humanioraforskaren Nahikari Irastorzas och migrationsforskaren Pieter Bevelanders bidrag ges en översikt över högutbildade migranters ställning på svensk arbetsmarknad. De visar att högutbildade, föga förvånande, har högre sysselsättningsgrad, högre inkomster och bättre matchning mellan utbildning och yrke än lågutbildade migranter. Men samtidigt ligger denna grupp betydligt sämre till än infödda. Det visar sig rentav att sysselsättningsgraden hos högutbildade manliga och kvinnliga migranter är lägre än för lågutbildade infödda män.

Författarna argumenterar för att dessa fynd står i strid med den tidigare populära ekonomiska integrationsteorin. Denna teori gör gällande att skillnaderna mellan migranter och infödda minskar i takt med att migranterna tillägnar sig landspecifikt humankapital. Men det faktum att högutbildade migranter som bott i Sverige i tio år eller längre, och därmed haft tid att tillägna sig landspecifikt humankapital såsom språkkunskaper, trots allt har lägre sysselsättningsgrad än lågutbildade infödda rimmar illa med integrationsteorin.

Mikro och makro

Utöver den här typen av allmänna översikter rymmer antologin också studier av enskilda yrkeskategorier. Dessa studier bidrar till en fördjupad förståelse för samspelet mellan social struktur och allmänna politiska ramverk på makronivå och attityder och beteendemönster på mikronivå. I ett bidrag till antologin diskuterar genusvetaren Paula Mulinari spänningen mellan läkares stolthet över sitt yrke och fördomen om att de, som rasifierade, inte kan förkroppsliga yrket.

Mulinaris studie visar hur situationen för högutbildade migranter inte bara kan fokusera på allmänna egenskaper som utbildningsnivå eller anställningsvillkor utan också på känslomässiga aspekter. Informanterna brottas med paradoxen att de både är maktbärare och priviligerade och samtidigt lider under känslan av att aldrig fullt ut erkännas som ”riktiga” läkare. Detta gör att de känner sig pressade att prestera mer än sina icke-rasifierade kollegor.

Mulinari argumenterar för att det krävs ett intersektionellt perspektiv som tar hänsyn till och synliggör samspelet mellan etnicitet, klass och kön för att riktigt förstå mekanismerna bakom dessa ”skillnadsskapande processer”.

Olika migrantgruppers utveckling

De senaste årens migrationsströmmar är ju inte de första i svensk historia. Hur har utvecklingen sett ut för grupper av migranter som kommit till Sverige längre tillbaka i tiden? I antologins avslutande kapitel diskuterar statsvetarna Li Bennich-Björkman och Branka Likic-Brboric hur det gått för 1990-talets högutbildade migranter från Bosnien och Hercegovina. Kapitelförfattarna börjar med att konstatera att det gått väldigt bra för denna grupp. Varför? Slutsatsen är att denna grupp bestod av många individer med en god förmåga att anpassa sig till situationen, behoven och kraven i det svenska samhället i allmänhet och på den svenska arbetsmarknaden i synnerhet.

Med utgångspunkt i intervjuer med migranter konstateras att denna grupp sticker ut genom att värdera professionellt erkännande, yrkesmässig etablering och barnens skolresultat högt. Vidare intog arbete och studier en stor del av gruppmedlemmarnas identitet och livsföring. Sist men inte minst uppvisas en hög grad av politiska engagemang. Kapitelförfattarna menar att dessa kännetecken sammantagna gav bosnier goda möjligheter att etablera sig i det svenska samhället.

De kombinerade sina egna ansträngningar för att etablera sig med ett aktivt och konfrontativt förhållande gentemot staten. Genom utvecklandet av stärkande sociala nätverk både inom den egna gruppen och med andra grupper samt genom att presentera sig som rättssubjekt som ställde krav på det nya hemlandet kunde de bosniska högutbildade migranterna tillkämpa sig en stark ställning trots i övrigt begränsade möjligheter.

Tvärvetenskaplighet och metodtriangulering skapar helheten

Boken innehåller flera intressanta enskilda studier. Men det är kapitlen sammantagna som gör dem verkligt viktiga. Genom kombinationen av kvalitativa och kvantitativa studier och etnologiska, sociologiska och statsvetenskapliga perspektiv uppnås nyanser som synliggör heterogeniteten i studieobjektet.

Om vi vill förstå varför olika grupper och individer är starkare ekonomisk, hälsomässigt eller socialt så kan vi inte stirra oss blinda på enskilda faktorer utan måste väga samman sådant som förutsättningar i och erfarenheter från hemlandet, sociala nätverk, språkliga färdigheter och det nya hemlandets politiska ekonomi. Därför läser jag antologin som ett slag för tvärvetenskaplighet i studiet av högutbildade migranter.

Kompletterande perspektiv

Samtidigt är redaktörerna tydliga med att antologin inte lever upp till detta på åtminstone två sätt. För det första lyfts behovet fram av studier där kvalitativa och kvantitativa metoder kombineras. För det andra konstateras att forskningsområdet är i behov av longitudinella perspektiv. Jag menar att det är på denna punkt som bristen med antologin blir tydlig och den har att göra med förändring över tid.

Tvärsnittsstudier, där individer och grupper studeras vid en enskild tidpunkt, ökar kunskapen om vilka olika faktorer som är kopplade till olika typer av ojämlikhet. Men samtidigt vet vi från arbetsmarknads- och socialepidemiologisk forskning att ojämlikheter tenderar att förändras under livsloppet. Detta visar sig exempelvis genom att skillnaderna i hälsosituation är större mellan äldre än mellan yngre.

Detta har av socialepidemiologer förklarats genom teorin om social ackumulering av ojämlikhet. Under livet utsätts människor för olika faktorer som försämrar eller förbättrar livschanserna. I allmänhet gäller att de som utsätts för riskfaktorer tidigt i livet (ekonomisk otrygghet, missbrukande föräldrar osv.) sannolikt kommer utsättas för fler och fler riskfaktorer (arbetslöshet, låg utbildning, eget missbruk osv.) medan de som omges av skyddande faktorer (högutbildade föräldrar, ekonomisk trygghet osv.) sannolikt tar del av än fler skyddande faktorer (hög utbildning, trygg anställning, god hälsa osv.). Detta betyder att skillnaden mellan de som utsatts för ett växande antal riskfaktorer och de som omgetts av alltfler skyddande faktorer kommer att öka med ålder.

Ekonomi och historia är frånvarande

En intressant fråga är vilka mönster som skulle framträda i longitudinella studier över högutbildade migranter? Med tanke på att skillnaderna inom gruppen och mellan gruppen och andra grupper är stora torde ojämlikheter tillta. Sådana undersökningar skulle bidra till en fördjupad förståelse för hur de många olika faktorer som lyfts fram som betydelsefulla i antologin påverkar livschanser för migranter över tid.

Ytterligare ett perspektiv som saknas i antologin är det ekonomiskt-historiska. Högutbildade migranters villkor är förstås avhängiga, inte bara konjunktur, utan också under vilken fas i ekonomins strukturomvandling som de försöker etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.