Tilliten i post-sanningens tid

Vi lever i ”post-sanningens tid” sägs det. Vad som menas då är att vi lever i en tid där den allmänna opinionen i stor utsträckning drivs av känslor och rent tyckande i stället för av fakta och kunskap, skriver Åsa Wikforss.

Logo Vinterseminaret 2020

Temaet for Vinterseminaret 2020 er tillit. I denne serien lader vi opp til seminaret med tekster som tar for seg tillitsbegrepet fra forskjellige perspektiv og i ulike sammenhenger (illustrasjon: Lisberh Moen).

Ett särskilt kännetecken för tiden är en politisk polarisering i faktafrågor. Den amerikanske forskaren Dan Kahan talar om en ”faktapolarisering” och hävdar att människor i dag är mer polariserade i frågor som har med samhällsrelevanta fakta att göra (t ex om invandring eller brottslighet) än när det gäller klassiska politiska värdefrågor. [1]

Vad är det som pågår egentligen? Rimligen är det ett mycket komplext skeende där flera olika faktorer samverkar – ny teknik, globalisering och ökande ekonomiska klyftor, bland annat. Jag skulle vilja diskutera en aspekt av det som pågår: Den roll tilliten spelar för kunskapen.

Kunskapens sociala dimension

Det är välkänt att graden av tillit i ett samhälle är kopplat till hur väl det fungerar. Det handlar om mellanmänsklig tillit men även om tillit till viktiga samhällsinstitutioner som rättsväsende och politiker. De skandinaviska länderna kännetecknas också av en mycket hög grad av tillit, även om det finns varningssignaler i tiden. [2] Men varför skulle tilliten spela roll för kunskapen?

För att förstå detta måste vi fundera lite över vad det innebär att ha kunskap. Filosofer sedan Platon har diskuterat vad det är för skillnad på att tro att något är på ett visst sätt och att veta det. Det kan inte bara handla om att jag är väldigt övertygad, att jag känner mig säker. Jag kan vara aldrig så övertygad om att 25% av Islands inkomster kommer från fiske men om det inte är sant vet jag det inte. Kunskap kräver sanning. Men det räcker inte att mina övertygelser är sanna för att de ska utgöra kunskap. En korrekt gissning utgör inte kunskap utan man måste också ha någon slags belägg för sin övertygelse – man måste tro på goda grunder. Och det är när det gäller de goda grunderna, kunskapens källor, som vi människor är så sårbara.

Åsa W Press - foto C Sturmark (3)

Åsa Wiksforss (foto: C.Sturmark).

Essayserie frem mot Vinterseminaret 2020: Tillit

Temaet for Vinterseminaret 2020 er tillit. I denne serien lader vi opp til seminaret med tekster som tar for seg tillitsbegrepet fra forskjellige perspektiv og i ulike sammenhenger.  

Åsa Wiksforss er professor i teoretisk filosofi ved Stockholms universitet og har blant annet skrevet boken «Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender». Hun er nyvalgt medlem av Svenska akademien som deler ut Nobelprisen i litteratur og aktuell med forestillingen «Om sanning» på Dramaten i Stockholm.

Forrige tekst i serien var «Hva er tillit» av Trygve Gulbrandsen. 

Mycket av vår kunskap får vi förstås från erfarenheten. Då utgörs grunderna av vad vi direkt upplever. Precis som djuren orienterar sig i sin omvärld med hjälp av sina sinnen, så utgör våra sinnen en oumbärlig och tämligen pålitlig kunskapskälla för oss. Till skillnad från djuren har vi emellertid en annan avgörande kunskapskälla också: Andra människor som vet mer. Det allra mesta som vi vet om världen vet vi inte för att vi har direkt erfarenhet av det utan därför att vi fått det från pålitliga källor, till exempel böcker och medier. Får jag veta att 25% av Islands inkomster kommer från fiske så är det inte för att jag räknat och mätt utan för att någon annan gjort det och sedan förmedlat kunskapen via språket.

Faktum är att när det gäller de flesta faktafrågor av relevans för samhälle och politik har vi liten möjlighet att avgöra frågan själva, via direkt erfarenhet. Vi är helt beroende av källor av olika slag. Och det betyder att tilliten är central – för att få kunskap från andra människor måste jag ju tro på vad de säger. Problemet är att tilliten kan manipuleras. Det finns två typer av utmaningar. För det första, tilliten kan utnyttjas för att få oss att tro det falska. För det andra, tilliten kan undermineras och förhindra att vi tar till oss viktig kunskap.

Forskning visar att vi har en så kallad ”sanningsbias”, dvs. att vi har en tendens att spontant tro på information som kommer till oss. [3] Det kräver en större kognitiv ansträngning (allt annat lika) att slå ifrån sig ett innehåll än att ta det till sig. Sett från ett evolutionärt perspektiv illustrerar det vårt beroende av gruppen när det gäller att få viktig information om omgivningen: det gynnar oss att tro det som kommer till oss. När någon skriker «Tigern kommer!» bör vi handla först och reflektera sen.

Att vi har denna tendens att spontant lita på information gör oss förstås sårbara för desinformation. Sårbarheten begränsas i ett samhälle där informationen främst förmedlas via (någorlunda) pålitliga källor och där det finns välfungerande granskningsmekanismer på plats. Sverige (tillsammans med många andra länder) var ganska nyligen ett sådant samhälle. För inte så länge sedan var vi hänvisade till ett begränsat antal källor när det gällde information om vår samtid – dagstidningar, TV och radio. Dessa fungerade som grindvakter för vilken information som spreds och det fanns ansvariga utgivare som kunde hållas till svars när det blev fel. Den nya tekniken har ställt detta på ända. Nu är valet i praktiken oändligt och det är lätt att kringgå de traditionella grindvakterna. Vem som helst kan sprida vad som helst till nästan ingen kostnad alls och på ett sätt som får innehållet att se professionellt ut.

Forskning visar att vi har en så kallad ”sanningsbias”, dvs. att vi har en tendens att spontant tro på information som kommer till oss

Detta är välbekant. I studie efter studie framgår det till exempel hur oerhört sårbara vi är för fejkade nyheter – trots att vi nu är fullt medvetna om deras existens. Sverige utmärker sig genom att vara värst i Europa när det gäller att dela skräp på sociala medier. [4] Möjligtvis hänger det samman med att vi historiskt sett haft en mycket hög tillit. Men det är viktigt att inte glömma bort det andra sätt varpå vår tillit kan manipuleras: att den kan undermineras. Jag anser att detta kanske utgör ett ännu större hot. Desinformation kan motarbetas genom faktakontroller och god journalistik, men när tilliten till viktiga kunskapskällor undermineras står vi inför utmaningar av helt annat, och mer genomgripande, slag.

Konspirationsteorier och polarisering

Problemet belyses väl av olika sorters vetenskapsmotstånd. Det visar sig att förlust av tillit till forskarna spelar en central roll när det gäller klimatförnekelse. Det främsta skälet till varför man inte tror på klimatvetenskapen är att man accepterat en konspirationsteori om forskarna. Faktum är att konspirationsteorier utgör den gemensamma nämnaren för olika typer av vetenskapsmotstånd, om det så gäller vaccin, klimatet eller genmodifierade grödor. [5] Det kan handla om att man tror att forskare konspirerar för att driva igenom radikala samhällsförändringar (en vanlig oro när det gäller just klimatforskningen) eller att man tror att de agerar opportunt och bara är ute efter forskningspengar eller drivs av andra ekonomiska motiv (Big Pharma!).

På motsvarande sätt spelar sjunkande tillit till etablerade medier en central roll när det gäller striden om verkligheten. I USA syns en tydlig trend sedan 2016, då Trump valdes. Republikanska väljare tappar förtroende för medier medan förtroendet har stärkts hos demokratiska väljare. [6] Detta är utan tvekan ett resultat av den polariserande roll som Trump intar. Han talar om vissa medier som ”sina” (t ex Fox News) och han attackerar regelbundet de medier som varit kritiska mot honom, däribland New York Times och CNN, genom att kalla dem för ”fake media” och anklaga dem för att ha en politisk agenda. En effektiv strategi för att underminera människors förtroende och förhindra att de tar till sig misshaglig kunskap.

Även i Sverige pågår en partipolarisering när det gäller medieförtroendet. Sammantaget förblir medieförtroendet stabilt och tämligen högt i Sverige. Hela 56% av befolkningen har ett ganska stort förtroende för radio och TV. [7 ]Men tittar man under ytan visar sig något mer oroväckande: det föreligger mycket stora skillnader mellan de olika partierna. Bland övertygade anhängare av Socialdemokraterna har till exempel de allra flesta (86%) ett högt förtroende för SVT och TV 4, att jämföra med övertygade anhängare av Sverigedemokraterna där en minoritet (24%) har ett högt förtroende för samma källor. [8] [9]

Det visar sig också att förtroendet varierar beroende på vilken fråga det gäller. När det gäller invandring har 67% av S-väljarna stort eller ganska stort förtroende för public service (SVT och Sveriges Radio) medan enbart 11% av SD-väljarna har samma förtroende. [10]

Les også den forrige teksten i serien «Hva er tillit» av Trygve Gulbrandsen.

Vad kan vi göra åt förlusten av tillit?

När tilltron partipolariseras får vi just den effekt som Kahan konstaterar: faktaövertygelser polariseras i linje med politisk övertygelse. Detta utgör utan tvekan ett hot mot det demokratiska samhället. Det kommer alltid att finnas värderingsmotsättningar, det är just det som kännetecknar ett fritt och pluralistiskt samhälle, men om dessa innebär att vi inte längre kan komma överens i grundläggande faktafrågor undermineras det demokratiska samtalet. Politisk debatt, och möjligheten att hitta kompromisser, måste förankras i en gemensam verklighet.

Förlusten av tillit utgör därför en mycket stor utmaning. Det innebär inte bara att man förlorar den kunskap som seriösa källor förmedlar. Med dagens teknik innebär det också att tilliten riskerar att flyttas över till det opålitliga. I Sverige driver exempelvis tre högerpopulistiska plattformar systematiska desinformationskampanjer och deras genomslag är mycket stort. [11] Och när man inte längre litar på etablerade medier, eller på forskare, då hjälper ingen faktakontroll i världen: Man kommer inte att ta till sig uppgifterna.

Vad kan vi göra? Det är viktigt att inse att tillit har både en kognitiv och en emotionell dimension. Vi litar på de källor som vi tror är pålitliga vilket betyder att vår tillit kan undermineras av desinformation, till exempel av konspirationsteorier. Information kan därför hjälpa när det gäller att förebygga förlusten av tillit. En viktig uppgift för forskare och medier är att informera om hur man jobbar för att motverka misstag och bias av olika slag. Men när tilliten väl gått förlorad då kommer information att vara otillräckligt. Då gäller det att skapa ett nytt förtroende och det kräver att man visar respekt och öppenhet för den som tvivlar – särskilt när det är som allra svårast att göra just det. En inflammerad debatt, mättad med starka känslor och förakt, kommer bara att leda till ytterligare faktapolarisering.

Noter

[1] Kahan, D. (2016). ‘The politically motivated reasoning paradigm’, Emerging Trends in Social & Behavioral Sciences, online 29 november 2016.

[2] Novus (2019). Politisk förväntan och framtidstro, 2019-09-12.

[3] Lyn M. Van Swol (2014). Truth Bias, Encyclopedia of Deception (ed. T.R. Levine). SAGE Publications, Inc. Thousand Oaks.

[4] Hedman, F. m.fl. (2018). News and Political Information Consumption in Sweden: Mapping the 2018 Swedish General Election on Twitter, COMPROPDATA MEMO 2018.3/ SEPTEMBER 6, 2018

[5] Lewandowsky, S., G.E. Gignac och K. Oberauer (2013). The Role of Conspiracist Ideation and Worldviews in Predicting Rejection of Science, Plos One, October 2, 2013.

[6] Newman, N. Fletcher R., Kalogeropoulos A. och R. K. Nielsen Reuters, (2019). Reuters Institute Digital News Report 2019, Institute for the Study of Journalism.

[7] Anderson, U . (2019). Högt förtroende för nyhetsmedier – men under ytan råder stormvarning, i Storm och stiltje (red. Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström), SOM-institutet.

[8] Anderson, U. och L. Weibull (2018). Polariserat medieförtroende, Sprickor i fasaden, Bokserien nr. 72 (red. U. Andersson, A. Carlander, E. Lindgren och M. Oskarson).

[9] Anderson, U . (2019). Högt förtroende för nyhetsmedier – men under ytan råder stormvarning, i Storm och stiltje (red. Ulrika Andersson, Björn Rönnerstrand, Patrik Öhberg och Annika Bergström), SOM-institutet.

[10] Jylhä, K.M, Rydgren, J. och P. Strimling (2018). Sverigedemokraternas väljare. Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? Forskningsrapport 2018/2, Institutet för Framtidsstudier.

[11] Hedman, F. m.fl. (2018). News and Political Information Consumption in Sweden: Mapping the 2018 Swedish General Election on Twitter, COMPROPDATA MEMO 2018.3/ SEPTEMBER 6, 2018