Ojämlikhet som högerporr

Göran Therborn om tre typiska försvar för bevarandet av klasskillnader.

(foto: Creative Commons)

TEKST: Göran Therborn, professor i sosiologi ved Universitetet i Cambridge.

De som försvarar det bestående har tre försvarslinjer.  Den första slår vakt om det som faktiskt är. I fråga om klassklyftor, diskriminering och annan ojämlikhet betyder det att påstå att det inte finns någon ojämlikhet att bry sig om, alla har lika chanser, och de som har lite mer är de duktigaste.

I dagens läge har den mer eller mindre intelligenta högern övergivit den linjen som omöjlig att försvara. Bara C-lagets ideologer försöker med alternativa fakta som ”det finns inga klasser längre”.  Nästa skyttegrav är den klassiska liberalismens. Ok, inkomstskillnader finns och det är bra, de behövs som sporrar för att arbeta. I det före detta Folkpartiet och bland äldre lektorer på Handels kan man nog hitta tennsoldater av den typen. Men nu har det gått så långt att sofistikerade liberaler gör sig lustiga över den sortens argument.

Den redaktionella pseudonymen ”Bagehot” i The Economist undrade nyligen hur det i så fall kom sig att en VD i Storbritanniens 100 största företag 1980 tjänade 25 gånger mer än en genomsnittlig anställd och 2016 hela 130 gånger mer. Eller att trots att aktiekursen 2000–2008 sjönk med 30 procent, ökade direktörernas bonusar med 80 procent.

Faktum är att den intelligenta överheten, I Davos, IMF och Tylösand (den svenska direktörsklubbens vattenhål i sommar) är lätt bekymrad över de accelererande klyftorna i världen. Inte för att de plötsligt blivit drabbade av omsorg om social rättvisa, utan för att de som stängs ute från festen kan bli arga och ”populistiska”.

Poängen är att hela tiden genom årtusendena, har underklassen ingen chans

Men det bestående har en försvarslinje till.

Utjämning är inte möjlig, och att sträva efter jämlikhet leder bara till katastrofer. Omöjlighetens bålverk har nyligen fått en ideologisk förstärkning, en skickligt marknadsförd bok av en österrikisk-amerikansk forntidshistoriker som velat tjäna sig en hacka på att bidra till kampen mot jämlikhet – Walter Scheidels «The Great Leveller», med stor fanfar just anmäld i Svenska Dagbladet och säkert under Timbroöversättning. Boken ger ett stort och långt historiskt svep, med början i förkristen tid (författarens akademiska kompetens) fram till i dag, med vällustiga skildringar av ojämlikhet och de rikas rikedom.

Poängen är att hela tiden genom årtusendena, har underklassen ingen chans. Korta perioder kan ordningen rubbas av imperiers sammanbrott, av pest och andra farsoter, stora krig och av revolutioner. Men utjämningen blir alltid kortvarig och hemsk. Jämlikhet är fasansfullt, så boken slutar med en varning för att önska sig den.Så länge man är övertygad om den, kan den här bilden ge polerade högerintellektuella en kittlande pornografisk känsla av att se på den växande ojämlikheten i världen, som driver allt längre bort från vänsterns förhoppningar. En härlig sadistisk upplevelse – och helt laglig, till skillnad från att ladda ner barnporr.

Scheidels skenbart kanske starkaste konkreta argument om ojämlikhet i modern tid är en tabell som jämför reduktionen av den rikaste procentens andel av nationalinkomsten under andra världskriget med den stabila ojämlikheten under efterkrigstiden, innan de senaste decenniernas ökning. Tabellen borde användas som skolexempel i ideologikritik. Tricket, utsmyckat med tre decimalers årsförändringar, är att jämföra den korta krigsperioden med en lång efterkrigstid med inkomströrelser både upp och ner. Ideologen Scheidel vill visa att den utjämning som skedde var koncentrerad till krigstiden, uträknad i multiplar av fredstida förändring, (till exempel åtta i USA och 11 i Finland).

Så länge demokrati och välfärdsstat består har människors jämlikhetssträvan en chans, även om det är en brant uppförsbacke så länge kapitalismen härskar

Om vi gör en mer balanserad jämförelse mellan krigstiden och eventuell efterkrigstida utjämningsperiod blir bilden mycket mer sammansatt – delvis rakt motsatt herr Scheidels.  Två exempel. 1941-45 minskade överklassens inkomstandel i USA med 3,94 procentenheter, 1950-70 med 3,56. I Finland minskade den under åren 1939-45 med 4,83 procentenheter och 1971-83 med 5,77 (A B Atkinson och Thomas Piketty, Top Incomes, 2010). Ett totalt krigsnederlag, som i Japan och Frankrike – och säkert också Tyskland, där jämförbara data saknas – slår hårt mot rikedomen. Men siffrorna, från samma källa som Scheidel använt, visar också möjligheten till fredstida utjämning.

Väl att märka, Piketty med fleras siffror ovan hänför sig till inkomster före skatt och transfereringar. Omkring år 2000 tog dessa tillsammans bort 30-35 procenten av ojämlikheten i marknadsinkomster i Frankrike, Tyskland, Danmark, Finland och Norge, i Sverige omkring 22 procent, och i USA 12 procent. Lägger man till fördelningseffekterna av sociala tjänster återstod då omkring 45 procent av den marknadsmässiga inkomstojämlikheten i Sverige och två tredjedelar i USA. Fredlig demokratisk politik – utan pest! – kan också förändra fördelningen över tid. Mellan 1966 och 1985 i Finland och mellan 1967 och 1981 i Sverige reducerades ojämlikheten i disponibla inkomster med en dryg tredjedel.

Sedan dess har länderna visserligen återvänt till fördelningen före 1968, men båda förändringarna visar på politikens möjligheter.

Storleken på den nordiska reduktionen är inte heller unik. Under 2000-talets första decennium reducerades inkomstklyftorna snabbare och i samma omfattning eller mer i fyra latinamerikanska länder, fast från en mycket högre fallhöjd. Vad Scheidel med sitt apokalyptiska budskap vägrar att erkänna är att konvulsionerna under nittonhundratalets första hälft – världskrigen, revolutionerna, Depressionen – ledde fram till nya sociala institutioner, allmän rösträtt, folkligt medinflytande, nationell självständighet, sociala rättigheter och en modern välfärdsstat, som gjorde och gör en fredligt omfördelande utjämningspolitik möjlig. Piketty, med sin totala koncentration på de rikastes inkomster och förmögenhet före skatt, har också missat det.

Liksom demokratin – inklusive det ”demokratiska genombrottet” i Sverige 1918 – har välfärdsstaten inte sällan drivits fram av krig och fruktan för revolutioner. Men lika lite som demokratin är välfärdsstaten och dess relativa utjämning baserad på eller uttryck för ”massvåld”. Högernöjet att höra om jämlikhetens katastrofala omöjlighet är nog mer beständigt än ojämlikheten själv.

Så länge demokrati och välfärdsstat består har människors jämlikhetssträvan en chans, även om det är en brant uppförsbacke så länge kapitalismen härskar.

Kronikken ble opprinnelig publisert hos Aftonbladet, og er gjengitt med tillatelse.